Fahad Echata, 19, hade bara stannat till på väg hem från fritidsgården i Parc Kallisté, där han planerat en fest för de jullovslediga barnen. Han beställde en pizza och slog sig ner vid ett ledigt bord.
Strax därefter körde en bil in på torget utanför pizzerian. Tre män med ansiktsmasker klev ur och gick raka vägen in på restaurangen.
De höjde sitt vapen – och sköt ner Fahad med femton skott i bröstkorgen framför de andra gästerna.
Klockan var nio på julaftonskvällen.
Tio minuter senare var polis och ambulans på plats i Parc Kallisté. Då var Fahad redan död och inte bara gärningsmännen hade försvunnit från platsen. Utan också vart och ett av vittnena med undantag för den skärrade ägaren.
Fahad Echata blev det 29:e och sista dödsoffret under 2016 för det som har blivit Marseilles stora industri. Det som har gjort att staden ibland kallas för Frankrikes och hela Europas mordhuvudstad.
Knarkhandeln.
Ändå var det något som skavde, som inte passade in den större bilden. Fahad Echata var skötsam och okänd för polisen.
Varför blev han mördad?
Det är inte särskilt svårt att lämna Parc Kallisté. Man kan bara hoppa på buss 97, rulla ner från de väldiga betonghusen och fortsätta förbi gyttret av huslängor, soptippar, nedlagda fabriker och allt lyxigare poolvillor, ner mot den gamla hamnen, där staden först grundades för 2600 år sedan.
Man kan åka hela vägen utan att tänka på att man någonstans passerar en barriär, en osynlig gräns mellan fattig och rik, nord och syd.
Lukten av marijuana och urin sveps bort av milda Medelhavsvindar.
Marseille är Frankrikes näst största stad och en knapp miljon människor har pressats in mellan havet och de provensalska bergen. Vi har rest hit för att försöka förstå varför staden har pekats ut som den farligaste i Europas att vara ung i. Det hinner inte gå mer än några minuter innan vi själva blir attackerade.
Vi ska just kliva ur bilen när en kille närmar sig oss på parkeringsplatsen med raska steg.
– Flytta på er! ropar han.
Ansiktet är gömt bakom en stickad mask, som bara har hål för de blixtrande ilskna ögonen. I högra handen håller han en flaska.
Hur gammal är han?
Femton, sexton, att döma av kroppshållning och röst.
Killen är framme vid bilen. Han knackar på rutan, först en gång. Sedan en gång till.
Vi tvekar för en sekund. Börjar sedan backa, men inte tillräckligt snabbt.
Inom loppet av en sekund höjer han flaskan. Och kastar den med full kraft mot vindrutan.
– Dra åt helvete!
Det smäller till, men rutan spricker inte. Vi backar snabbt ut ur området.
Att påstå att det pågår ett krig i Marseille kan tyckas överdrivet. Rent av provocerande, för den som har flytt riktiga konflikter. Ändå är det svårt att hitta andra ord för det råa och utbredda gangstervåld som sedan nittiotalet har dödat flera hundra unga människor här.
Vissa mord handlar om en kamp om territorium, andra om rena vendettor. Ytterst är orsaken alltid densamma: möjligheten att få ensamrätt på att sälja knark.
Hablani Mohamed, 19, står framför minnestavlan med hjärtan som barnen på Fahad Echatas fritidsgård har gjort och kämpar med sorgen. Sex veckor har gått, han måste kunna hålla tillbaka tårarna nu.
Fahad var hans kusin och bäste vän. Deras familjer hade rötterna i den tidigare franska kolonin Komorerna och de växte upp tillsammans här i Parc Kallisté.
– Det var alltid jag och Fahad. Vi delade allt, säger han.
Han beskriver sin vän, som vid sidan av jobbet på det sociala centret läste till att bli elektriker, som världens ärligaste kille.
– Han var varm och levde livet fullt ut varje dag.
Orden är inte bara en väns försvarstal. Alla vi möter säger samma sak.
– Fahad var ju ett gott exempel. Mycket bättre än jag. Under hela sin uppväxt gjorde han alltid det man skulle. Läste läxor, spelade fotboll, höll sig borta från gäng, gick inte runt och drog. Han var den som vuxna pekade på och sa: gör som Fahad, titta på Fahad… Och så det här. Fy fan.
Hablani Mohamed tittar ut i det slitna centret, som framför allt är fritidsgård för områdets barn. Tystnar, så att allt vi hör är ljudet av pingisbollarna som far fram och tillbaka och svaga ljudet av hiphop bortifrån musikrummet.
– Pojkarna och flickorna här har det så svårt. Vi har gråtit tillsammans hela julen. Fahad var deras trygghet, säger han.
Enligt Hablani Mohamed hade vännen en särskild egenskap: att väcka barnens drömmar.
– En tjej ville bli polis men hon var rädd att andra skulle skratta åt henne om hon berättade det. Fahad fick henne att våga, han kunde verkligen få barnen att sätta ord på sina drömmar.
Vid förra sekelskiftet blev Marseille Europas största hamn. En inkörsport för varor och människor från de franska kolonierna. Hela kvarter föll under maffians kontroll.
På sextiotalet kom heroinet från Turkiet och Indokina, något som blev känt genom den amerikanska filmen “French Connection”.
I dag har hamnen rustats upp och fyllts med lyxiga kryssningsfartyg. Stölderna har minskat och turisterna roar sig med särskilda ”gangstervandringar”, som frossar i berättelser om gamla smuggelnästen och bordeller.
Till Parc Kallisté kommer inga turister. Här är brottsligheten inte någon förströelse.
Här skjuts folk ihjäl i dagsljus.
Hablani Mohamed säger att det i dag kryllar av vapen, pistoler, kalashnikovs och till och med raketgevär, i området.
– Man köper vapen för att man tror att det ska ge säkerhet, men det gör allt bara farligare. Det finns så mycket hat.
Han vet inte varför vännen sköts. Bara att han på något sätt blev ett oskyldigt offer för knarkkriget.
– Det har helt spårat ur. Mamma tror att jag kommer att dödas när som helst nu.
Han stirrar mig i ögonen. Det är en sak som stör honom, något han inte kan släppa.
– Jag skulle ha varit med Fahad sista kvällen. Men jag sms:ade honom och sa att jag gick hem till en annan kompis i stället. Det är så jävla tungt. Jag kunde kanske ha räddat honom, men svek honom när han behövde mig som mest.
Vilka är de maskerade killarna som står i vart och vartannat hörn i Parc Kallisté? Varför vill de köra bort oss?
Vi närmar oss att annat gäng, som står utanför ingången till ett av områdets största bostadshus.
De ser nervöst på fotografens kamera, men blir lugnare när vi lovar att inte ta några bilder.
– Hur är livet här?
En kille i träningsoverallsbyxor tittar ner i sin mobil.
– Hårt, som överallt. Lite farligt. Varför frågar du?
Tonåringarna skrattar. Drar upp luvorna. Varje kvarter är någons revir.
– Nu måste ni gå.
Killen med träningsoverallsbyxorna eskorterar oss, ner för trappan. Tvärs över gården, ut från området.
– Bort! Längre bort! ropar han.
En kvinna med barnvagn skyndar förbi, med blicken i backen. Människor tittar ut från sina minimala balkonger, som bitar i en jättelik mosaik.
Att utländska journalister körs bort från Parc Kallisté är områdets minsta problem. Det här reportaget handlar om något annat: om barnen som växer upp i mordens skugga. Och rädslan och tystnaden som brer ut sig.
Gängen har helt tagit över kvarteren och säljer droger öppet.
Varför ser vi inga poliser här?
På en graffitiväggen bakom hållplatsen till buss 97 har någon målat ett sagolandskap med öar och himmel och hav. “Behåll hoppet. Vi ska ta oss härifrån”, står det i spretiga grafittibokstäver.
Några ungdomar riktar sparkar mot hållplatsen. Bussen kommer och går, men de ska ingenstans.
