Parc Kallisté betyder “den vackraste parken”.

Som besökare slås man av skiten och kanylerna. De nedklottrade fasaderna och plastpåsarna, som fångas upp av platanträdens grenar, som om de vore färgglada dekorationer.

Abdelali Louafi blir vår inträdesbiljett. Plötsligt öppnas dörrarna.

Alla känner honom.

Vi rör oss upp genom området, medan skriken och skratten från barnens fotbollsmatcher ekar mellan husen. Abdelali Louafi talar om sin besvikelse över ett samhälle som lägger pengarna på kameraövervakning, i stället för riktiga poliser. På nya fängelser i stället för vettiga skolor.

Han drömmer om något fint som kan erbjuda ungdomarna en annan väg ut. En simbassäng? Ett kulturhus?

– De är ju bara barn. De vill växa upp, gifta sig och få egna familjer som alla andra.

Medan huvudstaden Paris med sin knivskarpa uppdelning mellan rik och fattig, innerstad och förort, påminner om Stockholm för Marseille tankarna till Malmö.

Det handlar om hamnen och de förlorade industrijobben. Fast kanske ännu mer om stoltheten över fotbollsstjärnan som vuxit upp i ett av stadens allra mest utsatta områden, trotsat oddsen och erövrat världen.

I Malmö heter han Zlatan.

Här Zinedine Zidane.

Den legendariske fotbollsspelaren, som i dag är tränare i Real Madrid, har rötterna i Algeriet. Ett land som före självständigheten inte betraktades som en koloni utan en riktig del av Frankrike.

Det finns dem som hävdar att man, för att förstå Marseille i dag, också måste förstå Algeriet. Massakrerna under frihetskriget på femtiotalet. De franska svartfötterna, som tvingades återvända till hemlandet efter 1962. Rasismen och hatet som fortfarande sägs frodas i delar av poliskåren i södra Frankrike.

– Jag är född i Frankrike. Och ändå möter jag varje dag blickar från människor som säger: du är inte en av oss! säger Ali Akli, 46, som bor i ett av tjugovåningshusen.

Under tre dagar i Parc Kallisté är det en sak som slår oss: vi ser inte en enda polis.

– Förr fanns det en polisstation här. Man kände poliserna vid förnamn. Nu ligger stationen tio minuter bort. De kommer hit och gör sina id-kontroller på vem som helst för att sedan försvinna. Nästan ingen är mörkhyad, nästan ingen kommer från våra kvarter, säger Abdelali Louafi.

På parkeringsplatsen i centrumet står några killar och glor på oss. Vill vi köpa gräs eller vad fan är det frågan om?

En bit bort hänger en valaffisch för högerextrema Nationella Fronten.

”I folkets namn” står det.

Partiledaren Marine Le Pen har utnyttjat stadens dåliga rykte och varnat för att resten av Frankrike är på väg att bli som Marseille. I maj har hon chansen att bli Frankrikes nästa president.

– Våldet här finns bara av ett enda skäl. För att politiken har misslyckats, säger Abdelali Louafi.

Man skulle kunna tro att de stora knarkpengarna i Marseille kom från tunga droger, som kokain och heroin. I stället är det framför allt cannabishandeln som göder gängbrottsligheten.

Det handlar, som alltid, om utbud och efterfrågan.

Frankrike lagar om cannabis tillhör EU:s hårdaste. Samtidigt som konsumtionen hör till unionens högsta. Var åttonde femtonåring röker på, enligt Världsorganisationen, vilket är högst i världen. Och det är i gapet mellan utbud och efterfrågan som pengarna finns.

Situationen är så förtvivlad att 150 kända Marseillebor, däribland två socialistiska parlamentariker, gick ut i en debattartikel i Le Journal du Dimanche i januari.

“Förr att rädda Marseille måste cannabis legaliseras”, löd rubriken.

Skribenterna hävdade att den nuvarande hårda drogpolitiken misslyckats och krävde i stället en kontrollerad legalisering, som ett sätt att få stopp på gängmorden. Åsikten har brett stöd på gatorna i Parc Kallisté.

– Alla röker på i Frankrike, de rika och de fattiga, till och med poliserna. Men det är våra barn som skjuts ihjäl, säger Abdelali Louafi.

Samtidigt oroar han sig för följderna.

– Medelklassen kan säkert röka på och gå till jobbet nästa dag. Den som är arbetslös riskerar att fastna i ett missbruk. Samtidigt är jag rädd för att vi inte har några alternativ. Vi måste få slut på morden.

En stålgrind har dragits ner framför pizzerian där Fahad Echata sköts ihjäl. Inifrån kaféet vägg i vägg hörs ett ilsket vrål. Häst nummer nio galopperar förbi åttan på upploppet och chansen till extra pengar går upp i rök.

Moussa Mebarki, 35, serverar oss svart espressokaffe, men vägrar att ta betalt.

– Ni är gäster i vårt kvarter.

Han säger att han inget såg av mordet, att hans syster jobbade den kvällen, och att hon nu rest bort.

– Men det är otäckt. Man skärper sig, är på helspänn.

Han sträcker på sig, tittar ut.

– När polisen kommer är det alltid för sent.

Hur skyddar ni er mot våldet?

– Vi känner alla. Missbrukarna, knarkhandlarna, socialarbetarna. Det är vår enda trygghet. Det och vissa… förberedelser som jag har gjort.

Han slår handen i bardisken, så att de urdruckna pastisglasen skramlar till.

– Mer än så säger jag inte.

Några män delar en marijuancigarett i väntan på nästa lopp. Nej, ingen var här under mordkvällen, ingen såg något.

Men vad tror vi om Trump? Om Putin? Om hela den här galna världen? Någonstans under bitterheten över samhällets svikna löften, under alla lager av uppsamlad ilska, anar vi något annat. Ett hopp att Marseille ska hålla samman, trots allt. Att framtiden kanske ändå inte skulle behöva vara så mörk.

Nere i den nya hamnen byggs glashus, museer och hotell, som ska förändra bilden av Marseille och locka utländska turister och investerare. Men staden förblir ett lapptäcke av fattigdom, sol, korruption, kryssningsturister, knark, brottskarteller, stränder, lyxbåtar och prostitution.

Gränserna flyttas, men knarkkriget fortsätter.

Laurent Nunez på Marseillepolisen är ansvarig för utredningen av mordet på Fahad Echata. I ett mejl till Aftonbladet beskriver han en eskalerande konflikt mellan olika knarkklaner, som fått gängmorden att nästan fördubblas under 2016 jämfört med året före. Han påpekar att annan våldsbrottslighet samtidigt har minskat.

Och mordet på Fahad?

– Det har de yttre kännetecknen av en uppgörelse mellan kriminella. Övervåldet, de tunga vapnen, bruket av masker.

Någon misstänkt gärningsman finns inte. Och han vill inte spekulera i något motiv.

– Vi vet inte varför han mördades.

Utanför oss tätnar trafiken. Tusen och åter tusen Marseillebor är på väg ner från husen på bergen. Det är match mellan stoltheten, fotbollslaget Olympique de Marseille, och Olympique Lyonnais i franska cupen och för en kväll tycks den splittrade staden hel igen.

Vid fritidsgården möter vi barnen som var Fahads vänner. De som nu ska växa upp i knarkkrigets skugga.

– Jag älskade Fahad, han var som en storebror som visade allt man kunde göra i livet och så – poff! – var han bara borta, säger Ines Kademe, 13.

Hon har räknat dagarna sedan han dog. Är uppe i fyrtio nu. Och fortfarande inget svar på frågan som skriker i hennes huvud.

Varför? Varför? Varför?

Journalister har kommit hit för att skriva om Parc Kallisté, återge den där bilden som hon aldrig riktigt kunnat känna igen sig i eftersom den andra sidan av livet här – kompisarna, skratten, sammanhållningen – betytt så mycket mer.

Gängland. Gangsterstad. Mördarkvarter.

Tillsammans med bästa kompisarna Fiona, 13, och Sabri, 14, fördriver hon kvällen med att skoja, skämta, snacka skit och spela biljard, ständigt med ett öga i mobilens Snapchat. Som alla unga i alla kvarter i Europa.

Nej, det är inte särskilt svårt att lämna Parc Kallisté. Bara att ta buss 97 ner för berget.

Men Ines Kademe säger att hon vill stanna. Det är här hon känner sig hemma, det är här hon kan vara sig själv. Våldet är läskigt, men om man håller sig undan så klarar man sig… Bilden av framtiden är klar: hon tänker bli barnmorska. Eller brandsoldat.

Kompisen Fiona ska bli sjuksköterska.

Sabri köra långtradare och känna stora pengar.

Fahad hjälpte alla tre att sätta ord på sina drömmar och på något sätt lever han ändå kvar.

Ines Kademe ser upp mot husen, med sina nedklottrade väggar och spruckna fönster, och vidare ner mot staden och havet.

– Det märkliga, säger hon, är att allt det här skulle kunna vara vackert.