Är det människan som formger sina hus eller husen som sätter sina spår i människan?

Frankrikes miljonprogramsområden kallas “cités”. Precis som i Sverige byggdes de på sextiotalet, när industrijobben aldrig verkade ta slut.

Parc Kallisté förknippades en gång med sociala ambitioner och framtidstro. I dag präglas området av motsatsen.

Utanförskap.

Hopplöshet.

Stagnation.

Betonghusen på bergens kant liknar dystopiska sci-fi-fantasier.

Knarkhandeln har vuxit och blivit så omfattande och lönsam att den har skapat extrema svårigheter, inte bara för polisen och stadsdelens borgmästare, som förgäves kallat på den franska armén för förstärkning.

Utan också för helt annan – och betydligt mer oväntat – grupp.

Tvåhundra vitklädda ungdomar deltog i marschen för Fahad. Klädda i vitt marscherade de ner från kullarna, in i de eleganta kvarteren runt hamnen för att stanna under borgmästarens balkong.

– Vi ville bli hörda och sedda. Säga att det räcker nu, att vi inte vill inte ha några fler mördade barn, säger Abdelali Louafi.

Han är femtio år och sedan flera år något av en symbol för området, genom sitt arbete med utsatta ungdomar. Och liksom många andra här är han arg. Förbannad på samhället som han menar skiter i sina ”cités”.

Vi möter honom i det sociala centret, som liknar en lugn oas i höghusens skugga. En plats där barnen kan komma bort från de överfulla hemmen och portarna med sina langare.

Abdelali, med rötter i Marocko, växte själv upp i området

– Vi gjorde dumheter på min tid också, så klart. Klättrade på skorstenar och tak. Men nuförtiden har barnen kalashnikovs. I går rånades matbutiken. De sköt, men vi blev glada av att ingen dödas. Förstår du hur normalt våldet har blivit?

 

Varför sugs ungdomarna upp av de här gängen?

– Allt har blivit så extremt materialistiskt. Barnen härifrån har allt emot sig. Rasismen, kvarterets dåliga rykte. De ser världen därute i datorn och tänker: varför ska inte jag också ha den senaste telefonen, datorn, jeansen…?

Arbetslösheten bland unga i Parc Kallisté är femtio procent, medan en knarklangare kan tjäna tusen euro om dagen, enligt Abdelali Louafi. Ibland kan det verka som en osynlig hand drar in områdets unga mot döden.

 

– De här killarna lever i nuet i en värld av enkla pengar, utan något hopp om framtiden.

Vid 14 eller 15 har de börjat sälja hasch.

– Vi måste nå dem tidigt. Efter sexton, då skolplikten upphör, är de förlorade. Vid tjugo kan de vara döda.

 

Den 14 juli i fjol satte sig Mohamed Lahouaiej-Bouhlel, 31, en tuniser bosatt i Frankrike, i en lastbil och körde in i folkmassan som tittade på fyrverkerierna i Nice.

86 dog och mer än 400 skadades i terrordådet.

Kort därefter pekade terrorgruppen IS ut Marseille som nästa måltavla. Det fick videobloggaren Henni Mohamed, 22, själv muslim från Nordafrika, att reagera – och vilja slå tillbaka.

Han spelade in en sju minuter lång video kallad “Marseille hotar Daesh” där han klädd i Adidaskeps och solglasögon tog hjälp av det franska språkets allra grövsta könsord för att förolämpa IS.

– Om ni vill ha krig ska ni komma till Marseille. Vi har fler kalashnikovs och raketgevär än i Syrien, sa han.

Henni Mohamned satte ord på en hel stads vrede.

Stoltheten över det kaxiga svaret till terroristerna svetsade samman Marseilleborna. Videon blev viral.

På pappret borde terrorgrupper som IS ha lätt att rekrytera i Marseille: fattigdomen är utbredd, kriminaliteten skyhög, utanförskapet extremt och vapnen finns överallt. Allt i en stad där en tredjedel av befolkningen är muslimer.

Hur många av de 750 fransmän som fram till för två år sedan hade rest till IS i Syrien skulle du gissa kom härifrån?

Rätt svar: ingen.

Uppgiften från Bloomberg bör visserligen tas med en nypa salt, ännu saknar vi den fulla bilden av jihadisternas bakgrund. Ändå är det tydligt att Marseille, till skillnad från till exempel Paris och Bryssel, skyddats från utbredd radikalisering.

Vad det beror på?

Handlar det om den särskilda sammanhållning, som kan vara skälet till att bilar sällan bränns här? Om stadens unga muslimer, som tycker det är lika självklart att be som att gå ut för att festa? Om stränderna, där alla blandas? Kan Marseilles usla rykte i resten av Frankrike ha skapat en särskild motståndskraft mot radikalisering?

Ja, kanske. Men förklaringen kan också vara enklare – och mer cynisk. De hänsynslösa knarkklanerna har en särskild disciplin. Terrorism stör affärerna. Det är, enkelt uttryckt, dålig business.

Jag får tag på Henni Mohamed, vi bokar in en intervju, men han tvekar, får kalla fötter och drar sig ur.

­– Mitt liv har vänts upp och ner efter den där videon. Jag har fått så många hot, säger han på telefon.

Henni Mohamed, som blev känd över Frankrike för sitt mod, känner sig inte längre säker.

– Extremisterna växer här också. Vi har varit skyddade, men jag är inte säker på att det håller för alltid.